Våran lilla Jeppe

Tisdagen var en mycket lång och hemsk dag. Om ni läst bloggen innan den här vet ni att vi lät kastrera två av våra katter då. Allt gick hur bra som helst tills Jeppe (en av katterna) skulle hoppa upp på en bänk och slog i kulpåsen. Sedan var det en stor pöl av blod nedanför honom och blodet fortsatte att troppa.
Ungefär en halvtimme efter detta (vid halv 6) ringde jag till veterinären för att fråga vad vi skulle göra, det slutade inte att blöda. Men hon sa bara att hon inte trodde att det var någon fara. Jag beskrev hur det bildades pölar och att det troppade, men det tyckte hon ändå inte var någon fara. Vi kunde åka ner till henne om vi ville men jag tyckte inte att det behövdes eftersom hon sa att det var normalt att blöda. Men vi skulle ha åkt dit. Vid halv 9 (tror jag) så började vi ringa runt igen. Veterinären här i stan har inte sitt nummer listat och när vi ringde en privatpraktiserande sa hon bara att hon hade semester så hon kunde inget göra. Mamma förklarade för henne att Jeppe höll på att förblöda, men svarade bara nonchalant att dem inte kunde hålla på att ta emot djur så där och att hon ändå hade semester. Hade det varit jag som ringt henne hade mamma nog fått tvätta munnen på mig efteråt.

Jag vet inte hur många samtal vi ringde runt om till folk. Det var till Mjölby, Eksjö, Nässjö Jönköping, Gränna, Österbymo mfl.
Till Österbymo kom vi faktiskt fram, med de sysslade bara med lantgårdsdjur och kunde inte hjälpa oss. Men hon som svarade var så snäll och orolig, hon och hennes man försökte verkligen hjälpa till så mycket dem kunde. Skönt att veta att det finns sådana personer med.
Sedan fortsatte vi att ringa. Jag tom ringde 112 för att jag hade läst i telefonkatalogen att man kunde det. Men de svarade att de inte längre hade något samarbete med veterinärer.
Det var här som jag bröt i hop och började gråta. Det kändes bara så hopplöst. Mamma fick fortsätta att ringa.
Runt 11-tiden kom mamma fram till någon i Mjölby som hänvisade oss till ett annat nummer som sedan hänvisade till Valla djurklinik i Linköping. De har jour dygnet runt och vid halv 1 var vi framme där.
Med tanke på att mamma är sjukpensionär och varken John eller jag har jobb blev vi skräckslagna när vi fick reda på att bara jouravgiften skulle gå på 1500 kr. Men eftersom vi älskar Jeppe så var det bara att bita ihop och ta ut alla våra pengar.

Väl där följde jag med veterinären och sköterskan in till rummet med Jeppe medan John och mamma väntade utanför. När hon (veterinären) tog upp Jeppe börjar blodet att spruta rakt ut och blicken hon och sköterskan delade sa allt annat än att han skulle klara sig. Därefter vänder hon sig om mot mig och frågar om hon ska prata med mig eller med dem därute. Det är ett under att jag inte bröt ihop igen.
Men det var inte det jag befarade utan bara att vi skulle räkna med att det skulle komma att gå till flera tusen för operationen och om de inte satte igång genast så skulle han förblöda. Han var redan ganska blek.
Vi visste inte hur vi skulle klara av det, men på något sätt skulle det gå, vi tänkte inte förlora Jeppe.

Därefter gick vi tillbaka till bilen och försökte lugna ner oss. Stackars John fick trösta både mamma och mig. Straxt innan 1 åkte vi hem. De skulle ringa när de visste hur det gick.
När vi kom hem möttes vi av alla blodfläckar vi ännu inte hunnit att tvätta upp och satte igång med det. När John kollade telefonen såg han att kliniken hade ring tre ggr (de hade numret till mobilen men det var så dålig teckning) och eftersom det gått så kort tid trodde vi att det var klippt.
Straxt efter det ringde dem igen. John fick svara för han var det ende som kunde prata. Några sekunder in på samtalet visade han tummen upp för mig. Snacka om vilken lättnad man kände!
Operationen hade gått väldigt bra. Han hade förlorat mycket blod men var ung och stark.

Efter en natt utan sömn, med sprängande huvudvärk och svullna ögon gick jag upp vid 8. Jag kunde ändå inte sova. Vid 9 ringde jag mormor för att berätta allt och vid 11 ringde jag kliniken och fick till svar att Jeppe mådde väldigt bra och att han redan ville komma ut ur buren, att han åt glupskt och gick på lådan helt själv. Vid 2 kunde vi hämta honom och ta honom med hem.

Vid halv 2 var vi framme. Vi var oroliga över hur vi skulle kunna få fram 4200 kr som det gick till (+ kostnaderna för medicinen) men som tur va så kunde man teckna ett djurvådarkonto som gjorde en avbetalning möjlig. Nu har vi pengar över till mat också.

Vi blev visade till ett rum där vi sedan fick ta emot Jeppe. Han skrek och ville absolut upp till sin mattes och husses famn. Vi fick turas om att klappa och kramar honom och jag tror aldrig jag har varit så enormt glad över att se en katt.

Väl hemma igen gav sig John och hans bästa vän ut på stan för att hämta ut antibiotikan och köpa lite mat till Jeppe och en krage (vi skulle fått en från kliniken men de glömde bort det).
Så nu ser Jeppe ut så här:


Jeppe med krage Posted by Hello


Nu ska vi ge hon en tablett antibiotika två ggr om dagen samt blanda ner en tsk hemovitalia (för att öka de röda blodkropparna) i hans mat varje morgon och kväll. Och även om han verkar stark så orkar han inte lika mycket och ska inte utsättas för stress.
Om ungefär 10 dagar ska vi till veterinären igen för att ta bort stygnet han fick på utsidan och för att kolla blodvärdet igen.

Men Jeppe är hemma nu igen och alla är vi så väldigt glada över det. I går när vi lämnade honom trodde vi aldrig att vi skulle få se honom igen och kunde inte sluta se honom framför oss och höra hur han skrek. Men allt gick bra, han är stark och
blir starkare. De andra katterna börjar även att acceptera honom igen (i går ville de inte vara i närheten av honom, antagligen pga lukten).

Läs även det min mamma skrev i går i sin blogg.

________________________________________


För att skriva om lite annat (om ni inte redan slutat att läsa pga den långa texten) så kan jag komma med lite ”jobb-nyheter”. I går ringde Tom från Aktivitetshuset och sa att jag, på tisdag, ska till Berget (ett äldredomshem) för nu är det i stort sätt klart att jag ska få ett 6 månaders jobb (precis som min älskling) inom hemtjänsten. Nu är ju inte det direkt mitt drömjobb, men jag tror att det kan vara roligt iaf, hoppas bara att jag klarar av det.
Och jag vet vad det första (iaf en av de första sakerna) är jag ska göra när jag får min lön.
Skriva in mig på körskolan!

Nej, nu ska jag gå och tvätta lite kläder.

Nötfria

Nu är det gjort. Nu är Jeppe och Bus av med kulorna.

Varken Jeppe eller Bus har varit utanför dörren (förutom när de smitit ut i trappuppgången) så de var INTE glada över att komma ut. Vi hann inte mer än att komma utanför lägenhetsdörren förrän Jeppe började skrika och Bus svarade. Ett plus är att de verkade inte mer rädd för bilen än för världen.

Vi var och hämtade dem vid ett ungefär (då hade dem varit där i 2½ timme), vi tyckte att det var bäst att ta hem dem medan de fortfarande halvsov.

Eftersom de hade kissat på sig ganska mycket i buren, hos veterinären, fick vi några ”plastfiltar” att ha om dem när vi åkte hem. Väl hemma la vi dem i deras fåtölj i storarummet, men där ville de inte stanna länge. Båda två försökte hasa sig ner på golvet och i väg. Men bakbenen ville inte det de ville (hade ganska roligt åt det, det ser ju faktiskt ut som om de vore fulla när de vinglar…), till slut gav dem upp och la sig på golvet.
Då la vi dem på fåtöljen igen där de somnade.
Nu har den senaste sprutan börjar verka så de är uppe och vinglar i lägenheten. Zoomer och Sussie viker inte från deras sida och håller koll så att allt går bra. Lillan och Topsy däremot har gömt sig under soffan och vägrar att komma fram. Det är väl lukten de inte känner igen skulle jag tro.

Får väl se när Jeppe och Bus blir hungriga. De, till skillnad från resten av katterna, har ju inte ätit sen i går kväll. Men just nu verkar de inte så sugna på annat än att sova, testa sina ben och tvätta sig.


Jeppe och Bus Posted by Hello


Nu slipper vi åtminstone att oroa oss om att det ska bli fler katter. Det räcker så gott med 6 st.

Taskig flickvän

Ja, det är inte bara Peter som kan vara taskig. Jag kan det med. =o)
Häromdan, tror det var i torsdags, så hade Peter lite svårt att komma upp på morgonen och eftersom jag är lite av en tidsnazist (har INGET med riktig nazismen att göra!) så tänkte jag hjälpa honom lite så att han inte kom för sent till jobbet.
Tyvärr är det så att… Ja, jag kan vara en riktig plåga! Särskilt när jag på morgonen ska väcka någon (det kan min kära mor och bror intyga). Och den här gången var inget undantag. Jag höll på tjata och tjata: Gå upp nu Peter. Ska du inte gå upp nu Peter. Det är dags att gå upp nu Peter. Du får inte komma för sent nu Peter. Upp nu Peter. Klockan är mycket Peter. Och så vidare. Samtidigt som jag höll på att putta till honom hela tiden.
Snacka om att han blev sur! ;oD
Oftast mumlade han bara saker som jag nog är tacksam för att jag inte hörde. Men så kom det små uppmaningar som: NU FÅR DU TA OCH SLUTA! Som fick mig att vilja störa honom ännu mer. Tihi tihi…
När han väl kom upp la jag mig till rätta bland dem varma sängkläderna och somnade så småningom om.

Jag tror det var på lunch sen som han beskrev hur han hade uppfattat morgonen. Enligt honom hade jag varit oförskämt pigg och tjatat på honom så att han höll på att explodera, och när han sedan väl gick upp hade jag lagt mig till rätta (och här går hans röst nästan upp i falsett) och somnat om!
Skandal vet ni! Och ni skulle ha sett hans min… Jag höll på att skratta ihjäl mig!

Så, det gör nog inte så mycket det där med bunken och att han skrämde mig halvt fördärvat. Jag fick min hämnd och kan få den i stort sätt när som helst.
För en sak, mina kära läsare (mamma, Peter och ibland Peters mor) jag kan verkligen vara en riktig plåga! Moahahahahhaha…. ;o)

Taskig pojkvän

Jag har kommit fram till att min pojkvän är ganska taskig.
Han brukar alltid ”fnissa” lite när jag inte når tex en bunke på översta hyllan i köket och sedan mår han nog ganska bra när han, utan att ens höja sig på tå, tar ner bunken och ger mig den. Den minen han har då får en ibland att vilja nypa honom ordentligt i näsan. ;o)
Häromdan ville jag verkligen få ner den där bunken helt själv. Så jag skräckte på mig så mycket jag bara kunde, hoppade och gruffade. Till slut tog jag en ”stektång” och började putta till bunken så att den kom längre och längre ut.
Ni kan tänka er hur gärna jag verkligen ville ha ner den alldeles själv när Peter stod jämte hela tiden och småflinade åt mig.
När jag puttat till den tillräkligt, för att den ska ha en kant utanför hyllan som jag kan få tag i med fingrarna, släpper jag tången och sträcker mig på riktigt ordentligt och får tag i den så pass mycket att den lutar över kanten och är på väg att trilla ner.
Jag sträcker upp både händerna så att jag kan ta emot den.
Den är på väg.
Jag ser den komma.
Den är nära.
DÅ sträcker den småflinande Peter upp handen och puttar in den längst in på hyllan igen.
Tror ni jag blev glad då?

En annan händelse som stärker den teori jag har om att Peter har en mörk sida:
Jag ligger lugnt på soffan och tittar på Tv medan Peter sitter vid datorn. Jag känner att jag är lite sömnig och sluter ögonen för en sekund.
Antagligen nickade jag till.
Under tiden hör Peter att jag snarkar och går fram till mig. Fastän han vet så väl att jag inte klarar av att ha något eller NÅGON framför ansiktet när jag vaknar (det har han märkt tidigare), så lutar han sig fram och ger mig en puss.
Allt jag märker är att jag vaknar av att något varmt och fuktigt är på mina läppar och att något stort och mörkt är precis framför ansiktet.
Vad gör jag då? Skriker så klart!
Sedan har han mage att säga att JAG skrämde HONOM!

Jisses… Undrar om han verkligen vill ha en flickvän? ;o)

Nä, nu ska inte jag vara taskig. Peter har sina bra stunder med. Ibland. Någon gång. Eller?
Det måste ju inträffa! ;oP

Förresten är det 7 månader sedan vi blev tillsammans i dag. Wee!
Älskar dig Peter!